emsfluff - on the move

Det började som en spännande förfrågan om att komma tillbaka till paradiset och jobba, på riktigt. Jag samlade på min all info jag behövde och satte igång med att tjata på skolan. Efter inte så många om och men (efter som jag la upp det med den snygga kommentaren: kommer ni inte låta mig ta mitt livs chans?) så fick jag lov att planera om terminen 09s olika kurser och åka till Thailand hela december 2008 samt januari, februari och några dagar in i mars 2009. 3 månader av total galenskap hade jag att vänta mig. Vilket inte jag riktigt insåg innan jag satte mig på flyget ner till Thailand och mitt Koh Samui.

Jag kom ner till Thailand efter många om och men från höger och vänster, stängda flygplatser och terrorattacker. Väl framme på Samui fick jag panik och ville helt enkelt inte vara där ensam utan mina vänner, familj och folk jag känner mig "säker" hos i tre långa ensamma månader. Men en natts sömn och en rejäl måltid senare fanns det inget tvivel. Jag var på rätt plats och livet väntade på mig.

Jag slungades rätt in i ruljansen eftersom det var andra gången jag kom och skulle jobba. Det började mest på utsidan av baren men allt eftersom jag kände mig säkrare och säkrare på min plats så flyttade jag mig successivt in i baren. Väl inne på min andra månad jobbade jag lika mycket i baren som bar chefen och jag fick hjälp och visdomsord kastade över mig hela tiden. Tillslut stod jag nästan bara i baren och jag stormtrivdes. När jag hade närmare en månad kvar av min vistelse fick jag veta att jag och min kollega miss Nit skulle flytta över till Koh Pangan och sköta Sweden Bar 3 kronor där istället för att jobba kvar på Samui. Jag var väldigt skeptisk till denna idé från början eftersom jag hade skaffat mig ett kontaktnät och ett helt liv på Samui. Men jag tog chansen för jag kände att det inte var en chans man borde tacka nej till.

Väl över på Koppan var det bara att öppna upp och börja städa. Restaurangen och baren hade stått tom i mer än en månad. Allt skulle saneras och fixas till. Första kvällen hade vi en kassa på 200 Bath (53 svenska kronor enligt forex växelkurs den 9 mars 2009). Vi hade inte gjort reklam att vi skulle öppna, utan vi bara körde på skön musik och hoppades på det bästa. Jag stod ute vid gatan och snackade med folk och bjöd in dem i min lilla bar. När kvällen var slut, hade vi skaffat en ny drink som fick namnet Daniel Special och vi hade en kassa på över 8000 Bath (2121 svenska kronor enligt forex växelkurs den 9 mars 2009). Med tanke på att vi inte hade en drink/shot/öl som kostade över 150 Bath så kändes det som en bra kväll!

Det slutade inte där, vi hade ju turen att öppningen var samma vecka som full moon party warm up var så hade Haad Rin beach blivigt överbefolkat av party glada människor. Kvällar med dans på baren och människor nedstoppade i resväskor (var det jag som låg i en väska tro?). Det var neonfärger och avklippta t-shirts för hela slanten och jag kände mig som en kung när jag kunde stå inne i baren och veta att här är det jag som bestämmer. Blanda drinkar, prata skit, spela spel och dricka öl var en daglig basis och jag har aldrig känt mig så hemma som jag gjorde på den sidan bardisken. Jag vet inte om det är rätt att känna så men när jag var på väg till jobbet, plockade upp nycklarna ur väskan och låste upp så kändes det som att komma hem. In i baren, diska undan från natten (igen diskmaskin så långt ögat når) ladda upp kylen med nya öl leveranser och byta is. Det är saker som jag till och med skulle göra utan att få betalt. Jag hade the time of my life i thailand och Haad Rin var det bästa stället jag kunde jobba på. Människor i samma åldersgrupp som jag, samma tempo och livsglädje. Synd bara att turister kommer och går. Men att träffa nya människor är fantastiskt. Och att det är 200 olika på 3 veckor gör mig inget, det gör bara upplevelsen större. Thailand is the place to be.

vet inte om ni orkar läsa ;)

fan!  får inte bilden att fungera! SKTI