känslan.

hur kan så få ord få en att bli livrädd,
hur kan man alltid vara så fasansfullt rädd för att bli sårad, lämnad och glömd ?
Glömmer ni mig så har jag aldrig funnits?
trött.

det gråa vädret gör mig melankolisk. mina kalla tår, mina kalla fingrar.

jag vet faktiskt inte om jag har lust att våga.
Det är ju så jävla lätt att bara låta bli.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0